.

över att inte kunna hjälpa Edvin det minsta. Som alla vet så är staffan med honom där, jag har valt att stanna hemma för att jag tycker inte om sjukhusmiljön och inte heller att se Edvin så dålig. Det räcker med de stunder jag varit där. Men hade jag inte haft de andra barnen hade jag självklart varit vid honom HELA tiden.
Men jag hade inte kunnat göra honom friskare. Tror såklart att närhet från mamma eller pappa är viktig när dom är sjuka men vem av dom spelar ingen roll. Båda är viktiga.

Nu ikväll blev de för mycket.. Skulle upp och duscha och precis då vaknade Hampus o totalvägrade att ligga i sin säng, bara skrek, för att inte väcka sebastian så tog jag med hampus in i mitt sovrum, men han fortsatte att skrika så till slut tog jag med honom ner, där han la sig i soffan men var vaken. Precis då ringer staffan och vi började tjafsa om massa strunt.. och vi kom lixom inte vidare i diskussionen så jag la på till slut, allt blev för mycket.
Att sitta här hemma medans min bebis är på sjukhus, att bråka o ha en vaken hampus som efter mycket om och men nu sover på soffan.. o att fortfarande inte ha fått duscha, fick mig att bara ligga o gråta o gråta o gråta..

Så vad gör jag nu, måste såklart bära upp Hampus o hoppas att han fortsätter sova..  jag måste sova, jag har sovit alldesles för lite sen Edvin blev inlagd, tycker inte om att gå o lägga mig, tänker för mycket.

Jag vet att han kommer bli frisk, jag vet att han mår mycket bättre idag än i går..  men de spelar ingen roll, han är fortfarande där.. jag sitter här hemma men är inte hel, jag är inte hel utan alla mina barn samlade.

Nu hoppa sjag på den där duschen. kan ju inte direkt be någon komma hit mitt i natten för att jags ka duscha.. i värsta fall får ja göra de imorgon bitti..

Önskar allt bara kunde vara över nu, vill ha hem min son o min sambo nu, vill fortsätta llivet som vanligt med hela min familj!