.

Ja de är jag faktiskt. När jag var 18 blev jag oplanerat gravid, valde att behålla barnet (sebastian) många snackade skit om att jag tvingade sebastians pappa att vi skulle behålla barnet, rent skitsnack!
Men iaf, jag fick världens underbaraste son som snart fyller sju år, Vart tog tiden vägen?!!
han är verkligen en helt underbar kille, han kan skilja på rätt och fel, vet skillnad på fantasi o verklighet, fungerar bra i grupp och har klarat sitt första år på skolan superbra. Dessutom är han en underbar storebror.
Men vägen hit har inte varit lätt, jag som ensam ung mamma har stått i många tuffa situationer. Jag tog på mig ansvaret att uppfostra ett helt nytt liv. Många gånger trodde jag aldrig jag skulle fixa det, det var mycket trots från sebastians sida, lyssnade aldrig osv.. Det var rent ut sagt riktigt jobbigt många gånger, men som alla föräldrar vet så glömmer man dom stunderna lika snabbt igen, räcker att ens barn säger ngt gulligt så är allt som bortblåst.. men jag kan erkänna att det varit jobbigt.

Hade ocskå väldigt kämpigt med ekonomin, levde på soc, alltså hade väldigt lite pengar varje månad, men fick det alltid att gå runt, det var väldigt sällan jag behövde hjälp från mamma. Det mamma i så fall gjorde var att bjuda på mat ibland. Men jag bodde i min lägenhet tillsammans med sebastian och lagade min mat själv för det mesta. Känns inte bra att leva på någon annan. När man flyttat hemifrån så vill man stå på egna ben.

Jag sökte jobb hela tiden utan framgång, ville självklart komma från soc, så varje sommar har jag jobbat för o tjäna mina egna pengar. Vad skönt det är att jobba o faktiskt tjäna sina egna pengar, att försörja sig själv!

Nu sitter jag här, med 3 underbara söner o jag älskar livet som mamma, även fast det ibland kan vara väldigt jobbigt, men det är sååå värt det. Älskar mina barn över allt annat!

Har även en underbar sambo. Barnen ger en mycket, men inte allt. Att få ha en annan vuxen i sin närhet, att få vara älskad av någon på det sättet. Någon som älskar mig, inte bara ser mig som mamman.
Man kan aldrig kräva att barnen ska älska en så som man själv älskar sina barn. Eller som ens sambo älskar en.

Är stolt att jag fixar att ta hand opm mina 3 barn, att jag klarar mig ekonomiskt, att jag försörjer mig själv. Skulle aldrig som 25 åring kunna tänka mig att min mamma eller pappa skulle försörja mig.
Och dessutom försörja mina barn, nej det finns inte i min värld, den verkliga världen!

Idag den 8 juni tilläger jag att Sebastian pappa hela tiden varit med i bilden men vi har inte varit tillsammans sen jag var gravid i typ fjärde månaden. Tycker det är väldigt viktigt att barnen har bra kontakt med sin pappa fast man inte är tillsammans. Nu har sebastian tom med 2 pappor, staffan som är pappa till mina 2 minsta är även som en pappa till sebastian. han tar han som sin egen son och de är helt underbart. Detta var till er som läser och som inte känner mig.